johannesbo

Glad i hågen tog jag den sneda grepen i handen och tryckte betsämt ner den i den mjuka jorden. Nu skulle här skördas potatis och av blasten att döma borde det gömma sig stora fina guldklimpar att koka med dill och avnjutas med en klick smör. Ganska snabbt insåg jag att blasten inte har något att göra med vad som finns där under. Man kan väl säga att guldet blev till jord. Det fanns inte mycket att plocka upp men de få som ändå utvecklats gav hopp om en njutbar måltid. Med Peter Jöback bräkande i huvudet " Åh Kristina, guldet blev till sand" lät jag grepen och händerna fylla en skål med potatis. Med ett krafttag tryckte jag ner grepen i jorden och begav mig ner mot huset för att tvätta av klimparna. Lallandes tittade jag ner i skålen och såg en liten gul larv, och en till, och en till...knäpparlarver. Vid en närmare granskning av potatisen så fanns det både in- och utgångshål för dessa ovälkomna gäster. Den ena potatisen efter den andra kastade jag upp i skogen och kvar blev tre små knölar.
Det är väl det här som är en av nackdelarna med att odla själv men samtidigt en del av förtjusningen. Man vet aldrig vad som kan hända, hur det kommer att se ut och vad det kommer att ge. Det är bara att tänka om och tänka nytt till nästa säsong. Tydligen kan man minska risken att få knäpparlarver genom att gräva och lufta jorden ofta. Jag har att göra i höst med andra ord.

Läs även andra bloggares åsikter om Potatis, odla, knäpparlarver, skadeinsekter.