johannesbo

Det här med ambition kan vara lite knepigt. När mörkret är som tyngst, kylan som hårdast och växtligheten i sin djupaste sömn så väcks en ambition hos mig till liv. En ambition att skapa en trädgård och grönsaksodlingar som aldrig förr har skådats. Ambitionen växer sig allt starkar ju längre in i februari vi kommer. Jag planerar, ritar och skissar, beställer fröer och material. Och varje år tänker jag att det nu minsann ska bli ordning, ogräsfritt och stora skördar. Våren kommer och jag njuter av värmen solen skänker, jag har energi och lust, jag har stora ambitioner. Sommaren kommer och mycket pockar på uppmärksamhet men jag kämpar på. De första bakslagen kommer då växter inte utvecklas, drabbas av ohyra eller dör en oförklarlig död. Nåja, det finns det som blir bra ändå. Semesterresor avlöser varandra och trädgården blir alltmer eftersatt. Hösten kommer och nu är ambitionen som bortblåst. Jag tar inte hand om det som skördas bör i tillräcklig stor utsträckning, jag klipper inte ner perenner eller förbereder trädgården för den kommande vintern. Vad hände med ambitionen egentligen? När gick den en ond bråd död till mötes? Jag vet att den kommer att återuppstå januari igen och att nästa år kommer att följa detta års fotspår precis som året innan det och året innan det och året...